uppkavlat

5223 åskådare vid en plojmatch i slutet av juli. Det är klass. Det är mer än SSK, Rögle och Luleå lyckades skrapa ihop (i genomsnitt) under fjolårets elitseriesäsong. Det är klass.

Efter en uppvisning i hockeyhistoria som lördagens spektakel ändå får kallas, så känner jag en stolthet i kroppen. En stolthet över mitt medlemskap i Leksands IF, en stolthet över att jag stödjer just detta lag. Jag blir sådär uppblåst och mallig, sådär som gör att övriga hockeysverige hatar sådana som mig - Leksingar.

Enligt mina efterforskningar, som är gjorde genom några års observationer på forum och kommentatorsspår, så har jag funnit att två lag väcker känslor mer än övriga - Leksand och Färjestad.

Färjestad väcker känslor på grund av avundet mot deras framgångar. Under de senaste 15 åren har inget lag varit så framgångsrikt som Färjestad. Tillsammans med framgångarna har också FBK brutit ny mark och varit en föregångare inom svensk hockey. Arenabygget, juniorverksamheten (Skåre), bostadsbolag, med mera. Detta har drivits av en stark kärna profiler som Glennert, Loob och Rundqvist. Drivkraften att utveckla Färjestads BK till att bli den bästa möjliga klubben i Sverige (och världen?) har drivit på och gjort föreningen till en förebild i hela hockeyeuropa. Att kalla FBK för bakåtsträvare i jakten på att utöka antalet lag i elitserien faller platt, Färjestad är knappast bakåtsträvare. Däremot är de rädda om sin förening och tittar vi mot fotbollsallsvenskans utökning av lag, så måste jag erkänna att Färjestad har haft rätt i frågan om utökning av elitserien - Sverige räcker inte till för 14 lag. Färjestad vet att dom är bra och ledande i svensk hockey och agerar därefter, det är jobbigt för Jante det.

Leksand väcker också känslor, några är avundsjuka, några är irriterade. Avundet och irritationen mot Leksand bygger knappast på Leksands sportsliga framgångar - för det har vi inte haft några på många år. Avundet är istället riktat mot stödet.
5223 åskådare på en jippomatch i juli, många klubbar avundas den siffran. Den siffran är värd att avundas, helt klart, men det är nog inte det andra supportrar stör sig mest på. Leksand - och framförallt vi supportrar till Leksand - vet att Leksand är ett folkkärt lag och tilldrar sig mycket intresse. Vi tycker att vi är Sveriges bästa hockeysupportrar och ibland får vi bekräftelse på det (5223 åskådare på en jippomatch), vi agerar därför utefter det. Vi tycker att vi vet att vi är bäst och vi agerar därefter, det är jobbigt för Jante. Men hur agerar vi egentligen mot andra supportrar?

Vi klagar på AIKare som beter sig illa, vi hånar Mora för deras obefintliga publik, vi ser varenda värvning som tungan på vågen inför kvalserien. Vi tycker att allsvenskan ska tacka sin lyckliga stjärna eftersom vi ser till att en och annan extra krona rinner ner i klubbkassan. Vi anser att Leksands rättmätiga plats vore elitserien och är inte sena med att berätta det för alla och envar. Nej, visst är vi lika hemska själva?

Eftersom supportrar är idioter - i olika grad - såväl leksingar som Växjös lakejer, så smärtar det när någon trampar på en tå. Speciellt en öm tå. Leksands ömma tå har förutom dessa ständiga kvalseriemisslyckanden, varit dyra (och oftast ålderstigna) värvningar och dyra spelartrupper som ändå inte får jobbet gjort. Det är naturligtvis väldigt behändigt att påminna oss leksingar om, speciellt när en ny - dyr och ålderstigen - värvning gjorts. "Leksand verkar vara ett populärt ställe för SLUTFÖRVARING...... allsvenskan även nästa säsong..."  Var en av de fyndigare kommentarerna på hockeysverige.se när Peter Nordström värvats till Leksand. Ungefär så låter det var gång en spelare blir klar för Leksand. Jag läser kommentarerna som kritiserar Leksand och deras värvningar och känner hur min tå smärtar.

Men håll ändå med om en sak, 5223 personer på en jippomatch, är ganska häftigt!

 

Efter en tids funderande kring händelseutvecklingen så framkom några spridda reflektioner.

Att Torbjörn Olsson inte kom med i styrelsen var en skräll. Han anses inte tillräckligt hockeykunnig var anledningen från de "kuppande". Det argumentet har jag full förståelse för - om det stämmer, jag känner inte till hur djupa Tobbes hockeykunskaper är. Anser fler än hälften att Torbjörn var en dålig kandidat, eller i alla fall sämre än alternativet, så har de gjort rätt. Så fungerar en demokrati. Gnällrätten är egentligen förverkad om du inte gick på årsmötet för att själv påverka.

En punkt som jag hade velat se klargjord i detta är vem Torbjörn skulle representera om han blivit invald i styrelsen. Superstars eller sig själv? Ska Superstars styrelse diktera hur Torbjörn ska agera i LIF's styrelse, eller ska Torbjörn - precis som övriga styrelsemedlemmar - utgå ifrån sig själv och sina åsikter?

Egentligen är det en ganska konstig händelseutveckling i Superstars historia. Superstars grundades för att supportrarna skulle separeras ifrån Leksands IF, så att inte LIF skulle kunna utöva formellt inflytande över supportrarnas arbete. Nu vill supportergruppen utöva formellt inflytande över föreningen. Är inte det att äta kakan och ha den kvar?
 
I en styrelse som ska ansvara för det sportsliga så accepterar jag argumentet att hockeykunnandet är viktigt. Dock ser jag det som huvudlöst att inte ha "ledaren" för 2000 supportrar representerad någonstans i ledningen kring Leksand. Nu har Superstars ändå ett nära samarbete och jag tror inte att detta kommer innebära några stora skillnader i arbetet mellan Superstars och Leksands IF. 

Jag anser att ordföranden i Superstars måste vara representerad i någon kapacitet i Leksands IF så länge supporterklubben är så pass stark som den ändå är. Att supportrar inte ska ha så mycket inflytande vid lagbygget tycker jag är självklart, men i arbetet runt isen måste Superstars få en tydlig roll. En tydlig formell roll.

Som du ser så har jag ingen klar uppfattning om det var en bra eller dålig sak som skedde på årsmötet. Dock ser jag en risk för att detta kan leda till en djup spricka. De som tar Torbjörns parti - som jag misstänker är aktivare på forum, bloggar och dylikt - och de som anser att Cenneth är en bättre kandidat - som jag återigen misstänker är en tystare del av supportrarna.

Och det är ingen skräll för mig. Det var det för Jante, han trodde knappt att det kunde finnas snygga brudar i Leksand.
Men det är ju allmän fakta att Leksand har störst hockeyluder per invånare.

Leksand består ju i stora drag av 1) Hockeyfans, 2) Hockeyspelare, 3) Hockeyluder som ska snärja spelare från A-lag och neråt.

källa: Robert Petterssons blogg. hockeysverige.se

Pettersson är underbar. Men jag undrar om inte Ö-vik och ligger och slåss i samma division, allt enligt rykten...

Norra Stå. Råsunda eller Ejendals Arena?

Jag är kluven till att norra ståplatsläktaren kallas 'Norra Stå' i Ejendals Arena. Norra stå är ett väl inkört begrepp i AIK-kretsar och jag tycker det känns konstigt att använda samma namn i Leksand. Att läktaren i gamla ishallen kallades Södra Stå och det därför är naturligt att döpa den nya till Norra förstår jag. Nu är det inkört och om någon mer skulle vilja för sent att döpa om.

Men jag skulle vilja se en ändring av namnet - ändå. Jag skulle gärna se att alla läktare döptes om. 3 sidor får gärna ha sponsornamn, intäkter är alltid välkommet.

Men den norra läktaren ska vara föreningens hjärta, döp den därefter.

"Lassas Stå"!

Jag tycker fler och fler i media och bloggsverige börjar göra gällande att hjärta för klubben inte betyder så mycket längre. Hjärtat för föreningen och klubbmärket är något föråldrat. Spelarna ska välja det bästa alternativet för sig själva hela tiden. Vad blir bäst för mig och min utveckling/plånbok/chans att vinna guld?
Det ligger i linje med samhällsutvecklingen "vi:et" har sedan länge blivit ersatt av "jag:et", allas bästa är inte längre en faktor i samhället och då inte heller i idrotten och hockeyn.
VARNING! GENERALISERING FÖLJER: Hockeyspelare verkar ha två lägen idag, ett handlande under silly season och ett annat under säsong. Under silly season går "jag:et" först, även kallat egoism, spelaren går till den klubb som kan göra mest för honom. Under säsongen som följer utvecklas spelaren ifråga istället till att tänka på gruppens bästa. Laget får nu ses som gruppen, spelaren spelar med hjärta för laget och vill att laget ska vara framgångsrikt och välmående.

"Vi:et", supportrar och publik är där för att heja på laget, oavsett. Går laget dåligt och publiken börjar kritisera laget öppet på läktare genom olika aktioner så ses det som en skymf mot laget. "De borde stödja oss istället" brukar vara en vanlig kommentar från spelare som blivit kritiserade av fans. Har rollerna blivit ombytta? Vem är där för vems skull?

Det spelarna då glömmer bort är att - iallafall i dagens ishockey - så har alla som kritiserar spelaren/laget ifråga stått på samma läktarplats mycket längre än han burit hemmatröjan. Det han måste komma ihåg är att han bara lånar emblemet på bröstet, precis som alla andra som använt samma tröja. Somliga gör det så bra att de blir en del av tröjan. Så när nu Stefan Lassen, för att ta ett exempel, drar på sig de blåvita färgerna så gör han det inte bara som Stefan Lassen utan också som Jens Nielsen, Mikael Karlberg, Dan Laabraten, Christer Abris, Jonas Bergqvist, Åke Lassas och många, många fler. Stefan Lassen är anställd till att förtjäna sin tröja - punkt och slut.
Bär han dräkten med stolthet och visar det i sitt arbete så kommer även publiken att märka det, gör du det inte så kommer publiken även märka det.

Spelaren har inte värvats för att han ska få chansen att spela SM-final eller för att han ska bli en bättre spelare, han är där för att föreningen ska gå till SM- final och vinna SM-guld till supportrarna, genom att bli en så bra spelare som möjligt.

Spelaren ska tjäna "vi:et", "vi:et" ska inte tjäna spelaren.