uppkavlat

Diskussionen kring antalet lag i elitserien har lagt sig - varför?

Finanskrisen har satt sina spår och flera elitserieklubbar knäar redan, därav en ovilja att dela med sig av tv- och centrala sponsorpengar. Det gör naturligtvis att lag som Modo, Brynäs, Rögle och Timrå inte längre ser någon skriande behov av ytterligare två lag i elitserien - för närvarande.

Nordic Trophy- klubbarnas utbrytningshot (för att få ett tv- avtal som passade dom bättre). Storklubbarnas hot om att flytta sin verksamhet från elitserien till någonting annat gjorde att antalet lag i elitserien inte längre var viktigast, viktigast var att elitserien överhuvudtaget skulle överleva.

Fotbollsallsvenskans fiasko. Fotbollen ökade antalet lag i högstaligan och många påvisade, kan fotbollen - kan hockeyn. Nu har det  visat sig att fotbollen inte kunde utöka sin liga till 16 lag - publiken sviker.
Fotbollen är, före hockeyn, Sveriges största publiksport. Allsvenskan har under 2000-talets början lockat mängder och åter mängder av åskådare till en liga som är en av världens sämsta. En fantastisk bedrift av fotbollens styrande. Nu har  åskådarantalet sjunkit markant och ekonomisk kris är lika vanligt i fotbollsallsvenskan som i hockeyallsvenskan. Storklubbar som Hammarby, Djurgården, Örgryte knäar. Malmö FF når inte sitt budgeterade publiksnitt och verkar få röda siffror i bokslutet i år. Matcher mot Häcken, Trelleborg, Örebro, Gefle och Brommapojkarna lockar knappast människor till match. Med sexton lag i allsvenskan finns det heller inget tryck underifrån, inga lag som kan gå upp i allsvenskan och bli nya topplag.
Malmö, Djurgården och AIK har nyligen varit i Superettan och vänt upp igen, när de återvände var de starkare än någonsin och kunde bli topplag omgående. Idag är Mjällby ett topplag i Superettan...
Fotbollsallsvenskan skulle må bra av att minska antalet lag drastiskt till tio. MFF, AIK, DIF, IFK, HIF, ÖIS, HaIF, KFF, EIF & HBK. Göra en skotsk modell och spela 3 matcher mot varandra (27 omgångar) och få hetare matcher hela året. Fler matcher mot bra lag är vad svenska lag behöver, inte fler matcher mot sämre lag. Det leder också till en starkare Superetta och därigenom bättre konkurrens. Fotbollen expanderade när den var stark - det var rätt. Men fotbollen expanderade på fel sätt - visade det sig. Nu får inte hockeyn göra detsamma.

Hockeyns framtida utveckling och framsteg kan inte handla om att samla alla bra lag och spelare i en serie. Det utarmar hockeyn i alla andra serier, serier där spelarna plockas ifrån.
Elitserien ska naturligtvis bestå av de bästa lagen, med de bästa spelarna. Problemet om serien utökas är att fler spelare underifrån måste plockas upp, spelare som antagligen var lite för dåliga för elitserien tidigare. Då sjunker kvaliteten på elitserien, men även serien under och serien under den osv. Elitserien ska vara svensk ligahockeyn flaggskepp, men människor måste lockas till de andra serierna också. Då måste de serierna under elitserien också hålla god kvalité. Ta bort två lag av de tippade topplagen i allsvenskan och allsvenskan blir omedelbart mycket gråare och mer ointressant - oavsett om det är Malmö, Leksand eller AIK som plockas bort. Det är inte antalet lag som hockeyn bör härma fotbollsallsvenskan, det är snarare upp och nerflyttningen som skall kopieras. Tittar man på fotbollen och lag som AIK, Djurgården och Malmö FF har de kunnat satsa sig ur Superettan och (relativt) enkelt kunnat återvända till allsvenskan och väl där vara starkare än på länge. Om ett hockeylag vill göra en liknande resa och lyckas återvända till elitserien efter två år i allsvenskan, så kommer skulderna laget dragit på sig vara stora och de nya pengar som kommer in i föreningen genom elitseriens avtal gå till att betala tillbaka pengar snarare än att satsa ännu mera.
AIK satsade i år, det ledde till ett underskott på åtta miljoner. Leksand har satsat betydligt hårdare (dvs mer pengar) under tre år och misslyckats, det har inneburit att man fått sälja av andelar i egendomar (Ejendals Arena). Malmö Redhawks har också satsat och det innebar nästan att föreningen imploderade.

Att, för ett allsvenskt lag, satsa mot elitserien är förknippat med självmord - det kan inte vara bra för svensk hockey. Men ändå satsar fler lag hårdare än någonsin mot elitserien, mot det nålsöga som kallas kvalserien. Jag undrar vilka lag som står upp när boksluten presenteras i juni- juli 2010.

Den tröghet i seriesystemet, som Färjestad m.fl är ute efter, innebär i längden totalstopp. Elitserielagen kan plundra de nedre serierna på nya talanger, samtidigt som de kan håva in stora pengar i centrala avtal. De allsvenska lag som satsar och misslyckas kommer att krossas av de röda siffrorna i boksluten. Ett stopp i seriesystemet leder knappast till att nya föreningar vill satsa sig uppåt, inga 'nya' Linköping eller HV71 kommer växa sig starka och därigenom öka intresset ytterligare för hockeyn. Samtidigt som Linköping ersatte ett lag i elitserien (säg Leksand/Malmö/AIK) så försvinner inte hockeyintresset som existerat på orten (Leksand/Malmö/Stockholm) som lämnat elitserien.
Ta en ort som Malmö, som innan Percy intresserade sig för 'Mif', där var hockey knappast ett alternativ för en 6-7 åring. På 80- talet och tidigare så fanns bara if-if, Percy byggde upp intresset på orten genom ett framgångsrikt lag. Malmö IF (sedermera Redhawks) gjorde att hockey var ett alternativ när föräldrar i Malmö skulle locka sina pojkar i 6-7 års ålder att idrotta. Hockeyn är fortfarande ett alternativ, trots att Redhawks nu inte ligger i elitserien, precis som i Umeå, Mora, Leksand, Solna och Västerås. Hockeykulturen försvinner inte för att platsen i elitserien försvinner, däremot stärker en plats i elitserien kulturen ytterligare.

Den tröghet som Färjestad (m.fl - viktigt att säga) är ute efter är underbar när man ligger i elitserien, men när ett lag tillslut åker ur, är chansen stor att det är för gott.

Fråga mig, fyra år - and counting.  
  

Herregud vilken trupp dom har, helt sanslöst faktiskt.

Sveriges bästa lag, bevisligen, förra året. Färjestad hade en tung början på säsongen men poängtappen blev ändå inte många med Jonas Gustavsson i målet. När laget hittade spelet och det började julen var överstökad så fick laget helt plötsligt eld i baken. FBK blev glödhett! När slutspelet närmade sig så blev också Nordström och Jönsson åter en tillförlitlig duo. Dick Axelsson bjöd på härliga nummer i anfallszon, Jonas Gustavsson stod fortfarande på huvudet, Martin Sevc spelade stabilt och otroligt mycket. Vad har dessa herrar gemensamt? - De har alla lämnat inför denna säsongen. De tillsammans med den tilltänkta framtiden i Färjestad, Rikard Wallin och Mikael Johansson.

Att Gustavsson skulle lämna var ingen chock för någon och ersättare plockades in väldigt tidigt i Robin Rahm och Henrik Karlsson (som var fruktansvärt bra i Malmös match mot Leksand i Ejendals Arena). Henrik är tilltänkt etta, samtidigt som värmlänningen Rahm ska agera potent back- up. Jag skulle dock inte bli överdrivet förvånad om Rahm inte tar förstaspaden, i alla fall under en del av säsongen. Henrik Karlsson kommer nog vara ojämn i år, precis som Jonas Gustavsson var under sin första säsong i FBK. Det tar tid att bli stabil, till och med när man har Sveriges mest hyllade målvaktstränare - mirakelmannen Granqvist.
Hittills har Erik Granqvist uträttat mirakel med en målvakt, nu ska vi se honom arbeta med två nya. Mina misstankar är dock att Eriks storhet inte ligger så mycket i teknikträningen (vilken man ofta kan hitta i förbundets pärmar) utan i vilka målvakter han tar sig an. Målvakterna är i en ålder där det är dags att besluta sig för om de ska bli riktigt bra eller ganska bra. Väljer man riktigt bra och är beredd att offra många timmars extraträning i veckan så är Granqvist intresserad. Naturligtvis måste man också ha potential, men det är det många som har och säkert också med mer potential än herrarna Karlsson och Rahm. Lyckas Erik lika bra med Karlsson och Rahm så tror jag att Färjestad också blir av med sin målvaktstränare till NHL.

På backsidan har Färjestad också förlorat tunga namn, en uppställning är enklast:
UT:                        
D. Granak
T. Rhodin 
M. Sevc
J. Motin

Även om inte Rhodin var bäst av dessa under fjolåret så är han ändå den spelare som jag anser vara den största förlusten. Rhodin har burit identiteten i Färjestads försvar under många år. En offensiv kraft och fruktad i powerplay. Precis som hela Färjestad. Ruskigt bra i powerplay och ett offensivt powerhouse. Sevc hade under året som gick mycket speltid och stod för mycket av tuffheten i Karlstadlagets försvar. En annan parentes i fallet Martin Sevc är ju att han spelat i Färjestad 2 säsonger 05/06 och 08/09 (egentligen 1,3 då han var en janurivärvning säsongen 05/06) och vunnit guld båda gångerna. Men i Rhodin och Granak främst, har Färjestad tappat kraft framåt. Kraft som inte ersatts med nyförvärven.

IN:
S. Blindenbacher
F. Lindgren
S. Lindström

Blindenbacher är ansedd som Rhodins ersättare som offensiv back medan Lindström får ses som mer allround och Lindgren en skicklig defensiv back. Lindström får också stå för tuffheten i försvaret, tuffheten som försvann med Sevc. Det spekulerad också om Sanny ska bli Färjestads kapten under säsongen. Något som känns mycket konstigt i min värld där Färjestads identitet hänger ihop med den som har ett "C" på bröstet. Sanny är inte FBK - inte än.

Totalt är Färjestads försvar - på pappret - topp 2 i elitserien. Blindenbacher, Lindström, Lindgren, Holös, Laatikainen och Ari Vallin bildar tre ruskiga backpar. Jag vågar påstå att endast Oliver Ekman- Larsson vore intressant ur Leksand för Rundqvist &Co. Deprimerande. Försvaret är minst lika bra, men har förlorat själ och hjärta i Rhodin.

Om försvaret har gått på ett ut, så har anfallet förlorat en hel del. 
UT:
J. Jönsson
P. Nordström
E. Somervouri
M. Johansson
S. Trielle
R. Wallin
D. Axelsson

Tunga, tunga namn. Förlusten av Jönsson är oersättlig. Wallin skulle vara ersättaren men försvann innan han fick chansen. Nordström slarvades bort. Somervouri var inte önskad. Micke Johansson stack till NHL, där han inte räcker till - än. Trielle var stundtals utlånad och ingen större förlust. Axelsson gör ett nytt försök i Grand Rapids. Det är 6 spelare som har potential att spela i en förstaline i elitserien - aj.

IN:
J. Andersson
K. McDonell
D. Umicevic

Spelare från Skåre/juniorlag räknar jag inte som nyförvärv då de egentligen tillhört Färjestad hela tiden. Men dessa tre herrar ska ersätta de sex spelare av hög kvalitet som förlorats? Rundqvist bör nog se sig om efter nyförvärv. Men trots en stor försvagning på anfallssidan så kan Färjestad ställa två starka kedjor. Bastianssen fick ett erkännande förra säsongen och kommer får ta större ansvar i år. Lee Goren har nu fått en vän i Kent McDonell och nu finns inte några ursäkter - det ska produceras. Per Åslund var riktigt bra föregående säsong - framförallt under slutspelet - och kommer att behöva ta en ledarroll i laget nu, då han är en av lagets veteraner (sett till antal år i Färjestad). Bastianssen, Mattson, McDonell, Åslund och Johan 'Bagarn' Andersson som potentiella (och högst potenta) centrar. Färjestad har som vanligt en hemskt bra centeruppställning. Om Rikard Wallin återvänder från Toronto under säsong (vilket jag tror) har Färjestad angenäma problem. Komplettera dessa med Goren, Umicevic (dags att få sitt genombrott nu?) och Marcus Paulson så ser det ändå bra ut. Inte med FBK- mått mätt kanske, men det ser ändå bra ut.

Färjestad i ett nötskal blir detta: Målvakterna kommer att vara riktigt bra nästa säsong, i år kommer det vara lite ojämna prestationer. Backar finns det gott om, detsamma gäller kvalitet. Ruggigt bra backuppställning - på pappret. Anfallssidan är inte lika stark som den brukar vara, inte i närheten, men det räcker till.

Orosmoln:
- Hjärtat och rutinen är borta, hur ska det ersättas? (Jörgen Jönsson)
- Hjärtat och rutinen är borta, hur ska det ersättas? (Peter Nordström)
- Hjärtat och rutinen är borta, hur ska det ersättas? (Tomas Rhodin)
- Hjärtat och rutinen är borta, hur ska det ersättas? (Rikard Wallin)
- Anfallet är inte vad ett Färjestad- anfall brukar vara

Slutsats: Färjestad kommer att bli tunga att möta, Bastianssen, Goren och 'Bagarn' i varsin kedja och motståndarna kommer vara hyffsat möra efter två perioder. Tillsammans med en bra backuppsättning så blir nog Färjestad ett av de jobbigaste lagen att möta under säsongen. Hårt arbetande och skickliga. Tipset är att få lag kommer att ta alla tre poängen mot FBK under säsongen, målsnålt?
Serien hamnar Färjestad topp- 4. Slutspelet däremot är svårare att tippa. Laget ser ut att vara byggt för slutspel med den inbyggda tuffheten och starka försvaret, men utan Jönsson &Co så är det svårt att tippa. Semifinal är en feg tippning - men ändå ett tips.




                     
  

Det var ett tag sedan jag började med genomgången av elitserielagen, men nu ska fortsätter den med Frölunda.
Tidigare har jag gått igenom Brynäs och Djurgården.



Frölunda har under flera år varit ett av fyra lag som ska gå till semifinal - minst. Efter att säsongen 05/06 hamnat på en andraplats i tabellen har det gått betydligt tyngre för göteborgarna. 06/07 landade laget med så höga ambitioner på en niondeplacering, 07/08 blev det en sjätteplats i serien. Till säsongen 08/09 skulle det däremot bli ändring på detta, Frölunda storsatsar och bygger om hela organisationen.

Kent Norberg plockas in som General Manager och Ulf Dahlén plockas in som huvudtränare. Kända namn som ger Frölunda nytt blod. Det bästa värvningen var nog dock Janne Karlsson som assisterande tränare. Att en tränare som tagit sitt lag (LHC) till SM- final två år på rad tar ett jobb som assisterande måste Ulf Dahlen tacka för. Bättre stöd för en färsk huvudtränare finns knappast. Frölunda gjorde ändå en knackig säsong, men räddade situationen tillslut och kom till semifinal. Frölundas svaghet de senaste åren har varit försvarsspelet, där det ofta sett tafatt och rörigt ut. Finska stjärnbackar plockas in i parti och minut, men problemet har bestått. Försvaret har ofta sett - minst sagt - virrigt ut.

Johan Holmqvist (om han inte sticker till NHL) är solklar etta, med Sebastian Idoff som dörröppnare. 'Honken' kom till Frölunda som en frälsare, målvaktsspelet hade inte fungerat sedan Lundqvist drog till Rangers. Det började illa med en utskåpning från HV71, det verkade sätta sig på Johan och hela Frölunda, som gick in i säsongen med ett självförtroende större en Nya Ullevi. 'Honken' är dock en av Sveriges bästa målvakter och om Frölunda får igång sitt försvarsspel kommer han inte att svika. Idoff har varit en av målvakterna i juniorlandslaget och det - numera - innebär kvalité. Starkt målvaktspar.

I år har nya backar värvats och i Norbergsk anda är väldigt försvaret finskt. Mikko Lehtonen, Ville Mäntymää och Janne Niskala. Tre finnar som ska kampera tillsammans med Viklund (SAIK, MoDo), Hedman (MoDo), Tömmernes (J20) och Larsen (J20). Tre finnar, två från Ö-vik och två spelare från de egna leden i försvaret. Larsen gjorde en övertygande säsong under fjolåret och tog i mångt och mycket den plats i Frölunda som Erik Larsson hade förväntats fylla. Erik som fick väldigt mycket speltid under början av säsongen men produktionen blev inte vad Norberg och Dahlén hade hoppats på och 7 matcher i Borås vittnar om att j-vm backen hade en ojämn säsong.
Niskala och Lehtonen, två enormt skickliga PP- backar. Om Lehtonen stannar kommer Frölunda har två starka PP- uppställningar, enbart tack vare dessa två. Viklund och Hedman har inte deras offensiva skicklighet men kan bli bra komplement då de är hyffsat allround. Ingen av dessa har dock imponerat särskilt på mig under säsongen trots landslagsuppdrag. Som vanligt ser Frölundas försvar starkt ut på pappret och kommer att göra bra ifrån sig offensivt, defensivt ser det dock tunnare ut. Det är inga tunga pjäser att ha framför mål, Mäntymää är störst i försvaret, 191cm. Det kan ställa till problem mot lag som går rakt på mål. Oro finns över Lehtonens vara eller icke vara, NHL lockar.

Anfallssidan ser minst sagt fullbesatt ut. Inte mindre än sexton spelare (inkl. två juniorer) finns i a- truppen. Juniorerna är Carl Klingberg och Anton Gustafsson. Efter Klingbergs säsong förra året så borde Dahlén ge honom några chanser att visa upp sig innan han lånas ut till Borås, Gustafsson tror jag knappast tar en plats i ett centertätt Frölunda. Med andra ord, juniorerna får svårt att ta en plats i år. Joakim Andersson och Niklas Lasu är förstaårs- seniorer och kommer ha lite enklare att ta en plats redan i år. Lasu och Andersson är båda rollspelare och då är det enklare att ta plats i den överbefolkade forwardsuppställningen. Andersson kommer nog hålla till som fjärdecenter med en hel del tid i box-play, samtidigt som Lasu kommer att peta Blomdahl som murbräcka och stå framför målet i någon av PP- uppställningarna. Jag hoppas att Dahlén placerar honom där, Homström- potential?
Nu till de lite mer etablerade spelarna, och det finns det många. Nordqvist och Andreas Karlsson säsongsstart är just nu lite oklar, men det struntar jag i nu. Centerpositionen är larvigt stark i Frölunda. Jag har ju placerat Joakim Andersson i fjärdekedjan och det betyder tre platser kvar. Tre platser till spelare som Anderas Karlsson, Jonas Nordqvist, Riku Hahl och Joel Lundqvist. Förutom dessa finns också Mikael Johansson och Mattias Olimb, men dessa får npg snällt flytta ut på en kant. Av herrarna Nordqvist, Karlsson, Hahl och Lundqvist blir nog en av dessa frisläppt från sitt kontrakt alternativt utflyttad på en kant. Vilket slöseri.

Nordqvists chanser är små att få en centerplats, Andeas Karlsson och Riku Hahl känns som vassare i offensiven och Joel Lundqvist är på förhand en av elitseriens starkaste tvåvägscentrar. Placera Nordqvist på en kant? Nja, hans spelstil gör sig bäst i mitten. Luktar brutet kontrakt i september/oktober. I år blir problemet, precis som i starten av förra säsongen vem som ska spela med Niklas Andersson och Tomi Kallio. Hahl kan nog vara svaret. Andersson och Kallio som under ganska många år har varit den största orsaken till Frölundas framgångar, men under de senaste åren har det synts att det inte bara är positivt att ha en så framgångsrik konstellation. När inte Andersson och Kallio producerat har inte Frölunda vunnit. Hur blir det i år? Gubbarna blir inte yngre.

Frölunda ser åter starka ut offensivt, defensiven lämnar jag som ett frågetecken.

Intressant kuriosa är Kent Norbergs vilda shopping i Frölunda. Med en större budget än i Timrå har han visat mindre fungertoppskänsla i Göteborg. Kent har plockat fram den stora håven istället, värvar 5 och hoppas en blir bra. Småroligt för mig är hans löfte till Timrå efter förra säsongen om att han inte ska värva från dem. Det gick inte många månader förrän Riku Hahl blev en go' gubbe. I år fortsätter han med Mikko Lehtonen och rykten säger att även Mika Pyörälä kan vara på gång.

Orosmoln:
- Skadorna på Nordqvist och Andreas Karlsson
- Hur ska Dahlén klara sig utan Janne Karlsson?
- Överflödets förbannelse? Vem blir sur över för lite speltid först?
- Kan försvaret försvara?

Slutsats: Frölunda ser starka ut och borde ligga topp- 3 när serien är färdigspelad. Men det har man sagt om Indianderna förut, helgardering med andra ord. Stor flopprisk, men jag chansar på att laget på isen är lika bra som laget på pappret - topp 3. Återfinner Hahl sitt spel från tiden i Timrå när han blev utnämnd till "kejsaren" så kan det gå riktigt bra för Frölunda.


 

I många långa år har vi Leksandssupportrar längtat efter den dagen Jörgen Jönsson &Co lägger av, vi har väntat på dagen då malliga karlstadbor och färjestadsfans ska få uppleva mörkret vi upplever.

I samma sekund som Leksands fall från den absoluta Sverigetoppen så började Färjestads storhetstid. En riktig dynasti - för att tala NHL-termer - har byggts upp kring Löfbergs Lila Arena. Arenan tillsammans med en kärna spelare har bidragit till SM-guld på SM-guld och många finaler därtill. Färjestad har haft den ganska lätt och det har definitivt varit enkelt att förlänga storhetstiden med lojala spelare som Jönsson, Nordström, Rhodin, Höglund, Johansson, Frögren och Rikard Wallin. En sådan stomme avger guld-vibbar varje år och det lockar i sin tur bra spelare från övriga hockeyeuropa. Spelarpensionen/NHL-flyktade spelare skapar ett tomrum. Samtidigt så är hockeymarknaden tuffare än på länge för svenska lag, ekonomin blir mindre då sponsorer drar öronen åt sig och CHL- miljonerna uteblir. Ingen ekonomisk kris för ett lag som Färjestad, men väl en ekonomisk utmaning.


I mina ögon hänger Leksands fall ut ur elitserien ihop med att stommen som bestod av Jonas Bergqvist, Tomas Jonsson, Sigge Svensson, P-E Eklund, Masken Karlsson - framförallt - slutade. Det tomrum som skapades då dessa herrar slutade kunde inte fyllas upp, inte av den generation -82:or som skulle ta över. Jag tänker inte uppehålla mig vid dessa mytomspunna 82:or mer än så, jag är trött på den undanflykten. Faktum kvarstod, lagets stomme försvann och den nya kunde inte fylla luckan. Mitt i pensionen av spelare så kom nästa smäll, skattetrassel och ekonomin var körd i botten. Ett lag som behövde kvalitet behövde spara ännu mer desperat. Den ekvationen går inte ihop. Den ekvationen gick inte ihop.

Färjestad står med andra ord inför sitt generationsskifte och back-up planen verkar gå i stöpet (Wallin). Färjestad, laget, måste nu hitta sin identitet utan en kärna som visar vägen. Vad är det för lag och vad är det för karaktär på laget som vi kommer att se i elitserien i år. Även om inte FBK står och faller med Rikard Wallin - detta år - så kan det ställa till det rejält på längre sikt.

Färjestad har värvat bra, inget snack om saken, men Sanny Lindström och Johan "Bagarn" Andersson, står inte för Färjestad och Färjestadsandan. Jesper Mattsson, Per Åslund och Emil Kåberg  är mer och mer ensamma om att vara flaggbärare för FBK på isen och jag ser inget uppenbart kaptensämne bland de tre. Nordström kanske benådas, jag börjar tro det. De måste få in fler spelare som vet vad som krävs för att spela - och vinna - i Karlstad, Nordström är en enkel lösning på problemet. Peter Nordström vet vad som krävs.

I vilket fall som helst blir det intresserat - och något skadeglatt - jag följer utvecklingen kring landets mest avskydda lag. Jag är dock inte alls hoppfull om att vi - likt Brynässupportrar och Morasup...(finns nån kvar?) - kan skratta åt ett lag som åker ut elitserien. Men intressant blir det onekligen.

*** *** *** *** *** ***

Beach Boys i lördags, roligt att se legenderna (i alla fall två av dom) tänkte jag. Det var det inte, ett stadigt mumlande och ett väldigt vinkande till alla tjejer längst fram i publiken, det var det enda som egentgligen presterades av bandet. Innan i lördags hade jag inte tänkt på att så många låtar hade surf- tema. Nja, visst är det okej att lyssna på en och annan Beach Boys låt ibland, men det är inte mina legender andra uppskattade Beach Boys säkert mer.
Två plus på den konserten.

Sahara Hotnights däremot. Jag utnämner dom ganska ogenomtänkt till Sveriges bästa band - alla kategorier. Jag tror också att de hade varit mycket större internationellt om de inte hade varit kvinnor som spelar rock. Men det är min teori om hur samhället ser på manligt och kvinnligt. Rock är manligt. I vilket fall som helst, Sahara Hotnights var ruskigt bra och dom har numera ett stort antal hit-låtar, så en 40-minuterskonsert blir bra hela vägen.
Fem plus till Sahara Hotnights.
 

Johan Andersson (nu Färjestad från Timrå) fick inte välja tröja nummer 17 i FBK. 17 som tillhört Mattias Johansson, som har rekordet i antalet spelade matcher i FBK. Värmlands Folkblad spekulerar (inte helt långsökt) i att nummer 17 ska upp i taket i Löfbergs Lila Arena.

Mattias har tillhört Färjestad i 20 (!) säsonger och spelat 665 elitseriematcher med laget. Jag har svårt att se det rekordet bli slaget på mycket länge.

Äras den som äras bör och Mattias bör äras.

Djurgården har hittills inte värvat en enda spelare. Inte en enda! Truppen innehåller i dagsläget tre målvakter, åtta backar och elva forwards. Alltså finns inte så mycket plats kvar i truppen, 3-4 platser möjligtvis.

I Djurgårdskretsar hoppas många på att dessa ska fyllas med Marcus Nilson, Fredrik Bremberg och Niklas Anger. Problemet för Djurgården är i år, precis som vanligt, pengar. Skattkistan har inte varit välfylld för Stockholmslaget på många år och en föregångsförening ser sig nu ligga under lag Timrå, Saik och Linköping. Vem hade trott det runt millenieskiftet?

Men tack vare de finansiella svårigheter som Djurgården lever med har ledningen i den Kungliga huvudstaden gjort en smart satsning. Föreningen dammsuger nu Stockholm efter talanger och laget består av en uppsjö unga spelare men tonvis av talang. Jacob Josefsson är den största talangen inför detta år, men han har haft föregångare som Hörnqvist och Dick Axelsson. Djurgården har satsat rätt och satsat smart och kommer inte ha några problem att skifta till en "finanskris- budget", de har levt med en finanskris i snart tio år. Samtidigt som Djurgården ger talanger chansen, så behåller de också gubbarna. Niklas Falk, Kristoffer Ottosson, Christian 'Fimpen' Eklund har tillsammans gjort 35 elitseriesäsonger med DIF. Till rutinreserven skall då läggas Marcus Ragnarsson som nyligen påbörjat sin åttonde säsong med föreningen. Förutom den skicklighet dessa spelare besitter är deras rutin livsviktig i ett annars väldigt ungt lag. Djurgården har under några säsonger dansat kring kvalseriestrecket och det är gubbarna som styrt färjan iland under den tuffa tid som DIF genomgår.

Målvaktssidan blir spännande att fälja, Wesslau är uttalad etta när säsongen börjar. Jag misstänker dock att Owuya är klassen bättre, han var ruskig i Almtuna under föregående säsong. Ridderwall kommer att husera i Örebro misstänker jag, han imponerade inte på mig under fjolåret. Djurgården är i vilket fall som helst välrustade längst bak.

Av de rumpor som målvakterna kommer att beskåda är det två som sticker ut. Ragnarsson och Holmqvist. Ragnarsson kommer åter att snitta 27-30minuter/match och dra ett tungt lass - inte bara på isen utan i hela föreningen. Andreas Holmqvist behöver, för Djurgårdens skull, visa att han är den powerplay- back han var i Linköping. I övrigt ser backbesättningen blek ut. Men med Ragnarsson så blir betyget på försvaret ändå klart godkänt. Marcus Ragnarsson borde ha 3-4 "C" på bröstet för att beskriva hur viktig han är.

Anfallet saknar Bremberg. Utan Bremberg ser forwardsuppsättningen onekligen blek ut. Djurgårdens hopp är att Fredriks sökande efter ny klubb drar ut på tiden, något som talar för att han blir kvar. Stannar även Anger, samtidigt som Marcus Nilson ansluter blir däremot Djurgårdens anfall plötsligt väldigt hett. Med broilers som Jacob Josefsson, Marcus Krüger och Gabriel Landeskog bakom "gubbarna" blir helt plötsligt svårigheten att ge alla kvalitativa spelare tillräckligt med speltid. Men som sagt, utan Bremberg, Anger och Nilson ser det tunnt ut.

Djurgården har dock tagit ett konstigt beslut - att ta tillbaka Hardy Nilsson. Fjolårets Djurgården gjorde en okej säsong när allt kommer omkring. Laget bestod av väldigt många unga spelare och hade ett ungt tränarpar i Micke Johansson och Tomas Montén. De räddade en tuff situation och jag är övertygad om att de hade gjort ett ännu bättre arbete denna säsongen. Dåligt tålamod av ledningen i Djurgården. Samtidigt borde Hardy inkassera en väldigt hög lön, en lön som hade kommit bättre till pass i Marcus Nilsons/Niklas Angers/Fredrik Brembergs plånbok - det är jag övertygad om.

Orosmoln:
- En långtidsskadad Ragnarsson skulle innebära katastrof, han betyder så enormt mycket.
- Ingen Bremberg. Jacob Josefsson kan inte axla 'Linkans' roll - än. Vem ska spela fram? Vem ska det spelas fram till?
- Pengar. Alltid pengar för Djugården, tyvärr.

Slutsats: Djurgården klarar sig från kvalserien i år också. Mycket tack vare att SSK och Rögle i dagsläget är så mycket sämre på pappret. Håller 'Ragge' håller hela laget. Plats 10-11 är mitt främsta tips, men med god utveckling på de yngre spelarna så finns mycket skrällpotential. Niklas Danielsson har varit en personlig favorit under några säsonger nu, kan han kliva fram ytterligare?

Leif Strömberg måste ha upplevt ett av de konstigare år i hans liv under föregående säsong. Inför säsongen tippades SSK ta ett kliv till när tabellen skulle räknas samman. Värvningar av Hyvönen, Benoit och Topi Jakola bland annat, skulle göra Södertälje till ett stabilt slutspelslag. Leif Strömberg skulle efter två bra år, med ett mediokert lag, få ett spetsigare lag med bättre potential.

Under de inledande veckorna och månaderna så såg Leif ut att misslyckas kapitalt, SSK gjorde inga mål och de nya vävningarna var iskalla. Men efter den tuffa inledningen började Södertälje sakta men säkert komma igång och spelet fungerade bättre. Efter fyra raka segrar och häng på platserna ovanför 11-12 så kommer beskedet. Beskedet hade varit väntat – om det kommit två veckor tidigare. Lagets spel hade börjat ge trepoängare och den externa kritiken tystnade. Hyvönens handsvett fick honom sparkad. Leif Strömberg fick gå efter fyra raka segrar. Inte många andra tränare har fått gå i en så brant uppåt stigande formkurva, kanske en sydamerikansk fotbollstränare. Jag kan inte undvika att bli imponerad av den inkompetens som präglar det beslutet. Oavsett inre konflikter så måste resultatet i en elitklubb alltid gå först. Är resultatet då fyra raka segrar måste någonting fungera.

Med andra ord ett ovanligt beslut.

Jim Brithén ersatte (hur nu SSK- ledningen tänkte där fattar jag inte). Men Leif fick i alla fall lämna skutan och om han var bitter efter avskedet så måste Leif ha sovit gott efter att Brithéns tid vid rodret drog SSK längre och längre ifrån ingenmansland i tabellen. Brithén, en gång vald till årets coach i Sverige, gjorde ett lika bra arbete som socialdemokraternas nuvarande partitopp. En jätteflopp.

När Södertälje sedan upptäckte att det var dags för kvalserien igen så visar ledningen åter att den är kreativ och återanställer Leif Strömberg. Resultat: Succé. Slutsats: Södertälje är i desperat behov av en kompetent styrelse/sportchef.

När säsongen är slut dröjer det inte länge förrän Leif är klar för Leksand. Leif kommer till en klubb i allsvenskan, ur den synvinkeln så är det definitivt ett byte till det sämre, men till en klubb som verkar ha en lönebudget som vida överskrider den budget som herrarna i Axa- Sportcenter förfogar över. Längtar 'Leffe' efter kvalserien, där han får mäta sina nya muskler med sina gamla, tro?

Södertälje värvar rutinerat/gammalt i Fredrik Svensson och allsvensk spets i Ryan Glenn. Ganska bra värvningar om laget legat i allsvenskan. Nu ligger inte Södertälje, genom Leif Strömbergs försyn, inte i allsvenskan utan i elitserien. I elitserien krävs bättre värvningar än Jonas Almtorp för att skrämmas. Undrar hur den nya ledningen tänker i år. Vilken profil ska laget ha egentligen? Ungt? Rutinerat? Hårt arbetande? Vad vill egentligen Södertälje spela för typ av hockey?

Att inte ens förhandlingar fördes mellan Tomas Kollar och SSK ser jag som sensationellt. Kollar har varit en publikfavorit och en profilspelare i Södertälje. En spelare som producerat en del poäng, men framför allt bidragit med attityd och stenhårt arbete. Nu tackar jag för det, jag tror att Kollar är en enorm förlust för SSK. Flera andra spelare flyr fältet och en värvning av Niklas Hävelid såg jag som Södertäljes räddning från kvalserien. Nu räckte inte en heroisk insamling av supportrar och sponsorer, Hävelid valde brorsan och guldchansen. Södertälje ser tämligen uddlöst ut, men med några riktigt, riktigt, utmärkta värvningar kan det ändå bli riktigt bra...kanske.

Kan Leif rätta till sitt misstag i år? Se till att rätt lag går segrande ur mardrömmen som i folkmun kallas kvalserien?

Som alla andra med sympatierna hos Brynäs ärkerival så ser jag avundsjukt på den stomme Brynäs byggt upp av spelare som i större eller mindre utsträckning utbildats omkring 15mil från Gävle. Andersén, Jonsson, Sundqvist och Hermansson - men också nye Eddie Läck. Daniel Widing som har haft ett tungt ansvar för målskörden i Brynäs under den senaste säsongen vill jag gärna påstå vara "leksing at heart". Så är självklart inte fallet, snart har dessa spelare gjort fler säsonger i Brynäs än de någonsin gjort i Leksand och det innebär nog tyvärr att Leksand inte alls ligger närmast hjärtat.

Jag, precis som alla andra leksingar, målar upp en bild om hur Leksand kommer se ut den dagen elitserien åter får besök av en riktigt hockeylag. Alla förlorade söner skall återvända, de kommer banka på porten till Ejendals arena. Där kommer de att stå i kö: Andreas 'Pastorn' Karlsson, Niklas 'Pajen' Persson, Jonas Nordqvist, 'Super- Lasse' Jonsson, Daniel Widing, Johan Backlund, Niklas Andersén, Gabriel Karlsson och kanske också Daniel Hermansson och Elias Granath.
Vilket lag vi skulle få, glansdagar komma åter och så vidare och så vidare. Nej, Leksand är inte vad det har varit och talangerna försvann och man brydde sig inte om att producera nya. Glöm drömmen och gå vidare.

Men det var inte Leksand jag skulle prata om, utan en gammal god vän - Brynäs.

Brynäs har under flera år fört en tung tillvaro i elitseriens nedre regioner. Slutspel blandas med kvalspel och Rolf Lassgård suckar tungt och skakar på huvudet, åt spelet på isen och spelet i styrelserummet. Ekonomin räcker inte till för att locka riktiga spetsspelare till Gävle längre. Brynäs har helt enkelt tvingats att ta en annan väg, där juniorer ges chansen och värningarna är ute efter en nystart. Värvningar som Kahnberg och Eero Somervuori tyder på detta. Jag tror dock båda kan göra ett gott arbete för Brynäs, oron ligger snarare i vem som ska stå för passningarna?

Brynäs har under två år lidit av överflödets förbannelse. Marklund, Lindbäck och Eriksson fanns att tillgå mellan stolparna. Marklund startade säsongen precis som han avslutade den föregående - strålande. Länge verkade det som om han och inte Jonas 'Monstret' Gustavsson var mediernas favorit till förstemålvakt i landslaget. Men Marklund fick en svacka efter J- VM, precis som många andra juniorer får, och Lindbäck klev in och stal förstaspaden. Brynäs åker tidigt ut i slutspelet, men för juniorerna går det oförskämt bra. Då hade många skickat ner Marklund till juniorerna för att vara tungan på vågen. Det behöver inte Brynäs göra, de har Joacim Eriksson som storspelar och leder Brynäs till J- SM guld. Till denna säsong fanns alltså tre stora talanger att tillgå, bara en kan vara förstemålvakt, jag förstår att Lindbäck och Eriksson flyr fältet. Micke Sundlöv var både stark och kall när han förklarade för Johan Holmqvist att han inte fick återvända till Brynäs. Nu finns bara Marklund kvar och Eddie Läck har värvats från Leksand, med Marklund som klar etta, så får Läck rikta in sig på att agera dörröppnare fram till J- VM. Ungt, men Marklunds tredje säsong i elitserien kommer visa att han är den extrema talang han visat prov på tidigare.

Mycket om målvakter, mindre om försvaret. Bortsett från offensive Lars Jonsson så är försvaret - tja - osexigt är ett bra ord. Enkelt och fysiskt är melodin för tränaren med elitseriens svåraste efternamn Charnetz..., Czarnets... äh. Brynäs signum sedan Leif Boork tog över har varit ett tight försvar som dammar undan varenda retur i närheten av målet. Highlights från Brynäs matcher brukar bestå av brynäsare som slänger sig hejdlöst efter pucken i försvarszon. "Czarneckis köttmur" är en god term att slänga sig med. Kontinuitet är annars ledordet här.

Anfallet är grått, med några få spännade namn. Kahnberg är riktigt bra - när han är riktigt bra, vilket inte har varit ofta under den senaste säsongen. Brist på förtroende av Dahlén månne? Somervuori kan skapa målchanser på egen hand, jag ser honom som Widings ersättare. Vissa likheter i rivigheten, tycker jag mig se. Att Molin orkar en säsong var en överraskning för mig, trodde faktiskt att Ove hade gjort sitt. Dackell får åter dra ett tungt lass. Mer spännande är dock juniorerna Silfverberg, Löf och Rödin. Jakob Silfverberg debuterade i elitserien med dunder och brak, kan han bygga vidare på det i år? Sedan kommer Granström åter ha en viktig roll genom att ge Brynäs lite attityd och tuffhet.
Den spelare jag hoppas få sitt genombrott i år är Alexander Sundström, generna finns och talangen finns. Alexander visade under sina år i Björklöven att potentialen finns, nu måste han visa det i Gävle också. En riktig klasscenter är vad Brynäs behöver, en som kan se till så att Kahnberg, Somervuori, Silfverberg med flera får de puckar de behöver. En center som styr i powerplay. Kan Alexander ta den rollen, jag hoppas han gör det.

Orosmoln:
- Blir Lars Jonsson skadad blir backuppsättningen väldigt platt. Lasse får mycket förtroende och ansvar i Brynäs, han får inte gå sönder.
- En speluppläggare saknas, någon som kan bestämma tempot i matchen och diktera powerplay. Lite kreativitet i anfallet genrellt.
- Målvakterna. Nu tror jag inte att de kommer att ställa till problem för Brynäs. Båda har spelat under press förr, men de är unga och unga spelare har svackor ibland.

Slutsats: Brynäs är inget topplag i elitserien och en granskning av truppen skall inte innebära någon kvalserie heller. Krigar med 4-5 lag om de sista slutspelsplatserna. Plats 6-10 är ett säkert tips, nästan fegt.