uppkavlat

5223 åskådare vid en plojmatch i slutet av juli. Det är klass. Det är mer än SSK, Rögle och Luleå lyckades skrapa ihop (i genomsnitt) under fjolårets elitseriesäsong. Det är klass.

Efter en uppvisning i hockeyhistoria som lördagens spektakel ändå får kallas, så känner jag en stolthet i kroppen. En stolthet över mitt medlemskap i Leksands IF, en stolthet över att jag stödjer just detta lag. Jag blir sådär uppblåst och mallig, sådär som gör att övriga hockeysverige hatar sådana som mig - Leksingar.

Enligt mina efterforskningar, som är gjorde genom några års observationer på forum och kommentatorsspår, så har jag funnit att två lag väcker känslor mer än övriga - Leksand och Färjestad.

Färjestad väcker känslor på grund av avundet mot deras framgångar. Under de senaste 15 åren har inget lag varit så framgångsrikt som Färjestad. Tillsammans med framgångarna har också FBK brutit ny mark och varit en föregångare inom svensk hockey. Arenabygget, juniorverksamheten (Skåre), bostadsbolag, med mera. Detta har drivits av en stark kärna profiler som Glennert, Loob och Rundqvist. Drivkraften att utveckla Färjestads BK till att bli den bästa möjliga klubben i Sverige (och världen?) har drivit på och gjort föreningen till en förebild i hela hockeyeuropa. Att kalla FBK för bakåtsträvare i jakten på att utöka antalet lag i elitserien faller platt, Färjestad är knappast bakåtsträvare. Däremot är de rädda om sin förening och tittar vi mot fotbollsallsvenskans utökning av lag, så måste jag erkänna att Färjestad har haft rätt i frågan om utökning av elitserien - Sverige räcker inte till för 14 lag. Färjestad vet att dom är bra och ledande i svensk hockey och agerar därefter, det är jobbigt för Jante det.

Leksand väcker också känslor, några är avundsjuka, några är irriterade. Avundet och irritationen mot Leksand bygger knappast på Leksands sportsliga framgångar - för det har vi inte haft några på många år. Avundet är istället riktat mot stödet.
5223 åskådare på en jippomatch i juli, många klubbar avundas den siffran. Den siffran är värd att avundas, helt klart, men det är nog inte det andra supportrar stör sig mest på. Leksand - och framförallt vi supportrar till Leksand - vet att Leksand är ett folkkärt lag och tilldrar sig mycket intresse. Vi tycker att vi är Sveriges bästa hockeysupportrar och ibland får vi bekräftelse på det (5223 åskådare på en jippomatch), vi agerar därför utefter det. Vi tycker att vi vet att vi är bäst och vi agerar därefter, det är jobbigt för Jante. Men hur agerar vi egentligen mot andra supportrar?

Vi klagar på AIKare som beter sig illa, vi hånar Mora för deras obefintliga publik, vi ser varenda värvning som tungan på vågen inför kvalserien. Vi tycker att allsvenskan ska tacka sin lyckliga stjärna eftersom vi ser till att en och annan extra krona rinner ner i klubbkassan. Vi anser att Leksands rättmätiga plats vore elitserien och är inte sena med att berätta det för alla och envar. Nej, visst är vi lika hemska själva?

Eftersom supportrar är idioter - i olika grad - såväl leksingar som Växjös lakejer, så smärtar det när någon trampar på en tå. Speciellt en öm tå. Leksands ömma tå har förutom dessa ständiga kvalseriemisslyckanden, varit dyra (och oftast ålderstigna) värvningar och dyra spelartrupper som ändå inte får jobbet gjort. Det är naturligtvis väldigt behändigt att påminna oss leksingar om, speciellt när en ny - dyr och ålderstigen - värvning gjorts. "Leksand verkar vara ett populärt ställe för SLUTFÖRVARING...... allsvenskan även nästa säsong..."  Var en av de fyndigare kommentarerna på hockeysverige.se när Peter Nordström värvats till Leksand. Ungefär så låter det var gång en spelare blir klar för Leksand. Jag läser kommentarerna som kritiserar Leksand och deras värvningar och känner hur min tå smärtar.

Men håll ändå med om en sak, 5223 personer på en jippomatch, är ganska häftigt!