uppkavlat

Om inte denna värvning hade varit en följetong - modell större - hade jag blivit mer exalterad än vad jag är. Vad jag tycker om värvningen har jag redan redovisat och uppehåller mig inte mer vid det. Utan koncentrerar mig på känslan när beskedet kom att det var klart:

"jaha. okej."

Så kändes det. När en spelare av Peter Nordströms kaliber värvas till Leksand vill jag bli upprymd - minst. Jag vill bli lycklig. Jag vill känna att i år blir kvalserien en dans på rosor. Jag vill tro att Leksand skulle kunna vinna SM- guld med dagens lag. Jag vill skriva hyllningstexter till Långbers. Jag vill hylla Lundström. Jag vill proklamera att Leksand fick slutspelets bäste spelare. Jag vill känna mig lycklig. Jag vill till himmelen och tillbaka.

Sedan vill jag landa och åter bli realist. Känna att Nordström är riktigt bra - bara han är skadefri. Jag vill koppla till rapporterna om att operationen som gjordes i vinter har löst hans skadeproblem. Jag vill tro på rapporterna. Jag kommer tvivla på rapporterna. Jag vill läsa hyllningarna på superstars forum och berusas av tanken på Prestberg och Nordströms återförening. Jag vill bli nykter av sågningarna av Nordström på samma forum. Jag vill tro att allt kommer att bli bra och njuta av intervjuerna med Peter på Star-tv. Sedan vill jag se intervjun igen lite mer eftertänksamt och glädjas åt tanken på den styrka Leksand adderat i anfallet. 

Jag vill känna mer än 'jaha. okej.'

När ett SMS från '72500' lyser på mobiltelefonen vill jag att mitt hjärta ska slå snabbare. Precis som jag - innan julafton - inte vill veta vad som finns i paketen.

Idag klockan 15:57 gjorde jag klart det jag höll på med innan jag tittade till mobilen. Jag ögnade igenom meddelandet som hastigast och tänkte 'jaha.okej.'. Ingen spänning - ingen spänning alls.
Det skrämde mig - har jag tappat sugen för hockey? Har jag slutat brinna för Leksand?

-Knappast.